söndag 28 oktober 2012

Fångvaktare griper tag och håller kvar

RoJ-teatern
I rollerna: Miriam – Sabina de Vos. Daniel – Rasmus Tirzitis. Simon – Anton Nyström. Direktören – Robert Lindblad. Pastorn – Zacharias Östman
Regi: Elvira Kinbom

Recension av Ruben Derkert

Föreställningen Fångvaktare av Sven Delblanc spelas på RoJ-teatern i Haninge. Det är en gripande och väldigt sevärd föreställning som skildrar verkligt förtryck.
Föreställningen inleds med att fängelsevakten Simon och fängelsedirektören hätskt diskuterar om något somhar skett och som inte borde ha fått ske i fängelset.

I cellen bredvid dem sitter Miriam, fånge nummer 124, medlem i den Yrryliska befrielsarmén – dömd för mord på sitt eget barn. Den som vaktar henne är fångvaktaren Daniel, som anklagas för våldtäkt på fånge nummer 124. Det har skett flera gånger tidigare, men avskrivits av fängelsedirektören då han sett mellan fingrarna gång på gång för att hon ändå är en ”Yrrylier, och en så avklädd kvinna som aldrig säger ett ord”. Om Daniel inte döms denna gång kommer han än en gång få en varning av fängelsedirektören och sedan skickas till fängelsepastorn som kommer att prata om frestelsen som Daniel måste kämpa emot, för att kunna leva ett rent och osyndigt liv, vilket man får se. Men denna gång har åtalets väckts av fångvaktaren Simon som krävt att rättvisan måste skipas gentemot Daniel.

Yrrylerna hade sitt eget land tills detta land som fängelsepersonalen tillhör invaderade dem. Många Yrryler flydde upp i bergen och bildade en gerilla. Miriam, eller fånge nummer 124 som hon oftast kallas, blev under detta skede ­tillfångatagen av ockupationsmakten och kanske även vid detta tillfälle våldtagen. Efter det mördade hon sitt barn, antyds det.
Hela tiden väcks frågan om vad det är för egentlig skillnad mellan att ifrågasätta en händelse eller en hel indiciekedja, som är ett helt system.
Om Simon då ifrågasätter ­Daniels övergrepp, kanske han i så fall ­måste ifrågasätta ett helt system. Då kommer det att krävas att Yrrylerna får tillbaka sina exploaterade åkrar, produktion och marker, att kvinnoförtrycket avskaffas och att rättvisa skipas.
Är Simon beredd att gå så långt i sin kritik av fängelsedirektören, fängelsepastorn och fängelseledningen? Det är ett av de dilemman som gestaltas och gör föreställningen lika nattsvart och behaglig som ett iskallt svart hål i rymden. Man känner ­hela tiden med Miriam och stämningen blir väldigt stark och obehaglig.

Det som upprepas hela tiden är männens (förutom Simon) ständiga förnekande av det som skett. Allt från deras bagatelliserande av misshandlandet och våldtäkterna, till deras totala acceptans av det, väcker en en­orm frustration – både hos Simon och publiken.
Skådespeleriet är väldigt bra och trots att Miriam, fånge nummer 124 (spelad av Sabina De Vos) inte säger ett enda ord under pjäsens 1 timme och 45 minuter är hon den som får allt att bli levande. Hon får ­verkligen publiken att känna med rollen.

Gå och se Fångvaktare, som spelas fram tills den 4 november på Rojteatern i Handen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.