fredag 28 juli 2006

Tema: Socialistisk jordbrukspolitik

Två artiklar om jordbrukspolitiken av Mattias Bernhardsson, publicerad i Rättvisepartiet Socialisternas pamflett ‘Hållbar utveckling – socialistisk produktion’

Mat och makt
Världens matförsörjning styrs av monopolen

Medan storföretagen tar mer makt över världens matförsörjning har även hungern kopplat ett hårdare grepp över de sk ”utvecklingsländerna” och miljotals bönder och arbetare. Svälten har blivit globaliseringens sanna ansikte.
Vid mötet World Social Forum i Porto Alegre i Brasilien lade organisatonen ActionAid fram en ny rapport – “Power Hungry” – som visar hur 30 stora bolag nu lagt under sig en tredjedel av marknaden för förädlad mat. Sex bolag har hand om 75 procent av världsmarknaden för bekämpningsmedel, och fem bolag kontrollerar 75 procent av den internationella spannmålshandeln. Nestlé hade större vinst än Ghanas BNP år 2002, Unilevers vinst var en tredjedel större än Mozambiques inkomster och Walmarts vinst var större än båda dessa länders ekonomier tillsammans.

850 miljoner svälter
Samtidigt konstaterar FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO i sin senaste årsrapport ”State of Food Insecurity in the World 2004” (SOFI) att drygt 850 miljoner människor i världen är utsatta för kronisk hunger.
En ökning av antalet hungrande med 4 miljoner om året under senare år gör att hela 815 miljoner svälter i världens fattiga länder (u-länder). 28 miljoner hungrande finns i Östeuropas så kallade ”övergångsländer” och 9 miljoner i världens rikaste länder. I vissa områden, som Indien och Bangladesh, är så många som 30 procent av alla nyfödda underviktiga.
Precis som människorna flyttar också svälten till städerna. Det är väl känt att det kommer att bo färre människor på lands- bygden i u-länderna år 2030 än vad det gör idag – trots den fortsatt kraftiga befolningsökningen på landsbygden. Vid den tiden väntas nästan 60 procent av människorna i u-länderna bo i städer.
Nämnvärt är att Värlsbankens antagande till denna trend är att inkomsterna växer när människorna flyttar till städerna, och att det är därför man flyttar (!).
Världsbanken tror på en inkomstökning på 3,4 procent om året per person i u-län- der under åren 2006-15.
Det är rent nonsens! Antalet svältande i städerna växer ungefär lika snabbt som stadsbefolkningen. Människor hittar inte de nya försörjningsmöjligheter de söker i staden och landsbygden har de redan lämnat för att den inte kunde erbjuda försörjning.
Mer än 40 procent av alla stadsinvånare i u-länderna bor i slumområden, enligt FN. Det betyder att 950 miljoner människor idag saknar grundläggande anständi- ga levnadsvillkor som rent vatten och sanitet, för att inte tala om drägliga bostäder.
En studie som återges i SOFI visar att om målet att minska undernäringen till hälften fram till 2015 ska uppnås så skulle det kräva investeringar i jordbruksut- veckling och hungerbekämpning med endast 24 miljarder dollar. Jämför det med de 24 miljarder dollar som Coca Cola, Mc- Donalds, Nike och General Motors använde för att sponsra olympiska spelen i Kina 2008.

Snabbköpen tar över
I själva verket dumpar USA och EU hellre sina egna jordbruksprodukter i syd ge- nom kraftigt subventionerad export än de investerar i jordbruk som minskar u-län- dernas västberoende. Bolagen har dragit stor fördel av raset på jordbrukspriser. Priserna på kaffe, kakao, ris, palmolja och socker har fallit med mer än 50 procent under de senaste 20 åren.
En annan tydlig trend är hur investeringarna i snabbköp har ökat långt snabbare än investeringar i jordbruket. De fem största snabbköpskedjorna, samtliga från Europa eller USA, har utökat antalet länder där man etablerat sig med minst 270 procent under de senaste två årtiondena.
Följderna beskrivs i FAO-rapporten som delvis “goda”: större urval, bättre till- gång, lägre priser och högre matsäkerhet. I rapporten nämns Kenya som ett exempel. Visserligen kan Kenyas enorma ökning av export av frukt, grönsaker och snittblommor till europeiska snabbköp – som uppgår till mer än 300 miljoner dollar per
år – utgöra ett fikonlöv för storföretagen, inte minst då de småjordbrukare som fått tillgång till den marknaden har fått högre inkomster.
Men faktum är att i takt med att Kenyas export ökat, så har antalet småjordbrukare minskat till att utgöra 18 procent av handeln, jämfört med 70 procent för tio år sen. Ett tydligt resultat av konkurrensen med storkapitalet.

Konkurrensen slår ut
Detta medger också FAO för att i nästa slut- sats uppmana fattigbönder att organisera sig i kooperativ. Trots att avsikten med kooperativ är god är det ändå uppenbart att afrikanska fattigbönder aldrig kan konkurrera med USA och EU på lika villkor, med eller utan kooperativ. Även om man tänker sig det otänkbara; om samtiga västtullar mot syd skulle slopas och samtliga väst-subventioner likaså, skulle det inte räcka för att avskaffa hungerproblemen i grunden.
Även kooperativ måste konkurrera vilket genererar kapital i en kapitalistisk eko- nomi, där själva produktionsättet skapar fattigdom och svält.
Världsbanken konstaterar att 74 procent av jorden är skadad i Afrika, men endast 25 procent i USA och Europa, vilket visar var den kapitalistiska konkurrensen slår hårdast när fattigbönder tvingas över- bruka sina jordar. Detta har lett ökat importberoende.
Hungerprofitörerna har skapat en värld med grotesk överproduktion av mat å ena sidan och svält å andra sidan. Situationen skriar efter jordreformer och en planerad handel på bönders och arbetares villkor och efter de svältandes behov av mat.

Vad är det vi äter?
Säker mat kräver demokratisk kontroll och ekologiska jordbruk

Dagens matproduktion bygger på att insatsvaror – energi, kemikalier och foder – från hela världen omvandlas till matråvaror och sedan går in i en okontrollerbar förädlingskedja innan vi till sist äter maten. Men går maten att lita på?
Larmen om maten har varit många: BSE, dioxin, bekämpningsmedel i så kallat ”ekologiskt” foder i Tyskland, illegala hormoninjektioner och medicinrester för att nämna några. Helt klart behövs det en rejäl storstädning i foderfabrikerna och i hela matkedjan. Problemen handlar dock inte främst om ”slarv” utan om den vinstpress som styr tillverkningen av maten.
Efter nyår finns inte längre någon garanti för att svenskt kött är GMO-fritt, det vill säga fritt från genmodifikation. Bakom Scanmärket kan det då dölja sig genmodifierad soja som djuren fått i sig via fod- ret. Köttet kommer varken få varningstext eller lägre prislapp.

”Rysk roulette”
EU var farligt nära att godkänna att den genmanipulerade majsen, Mon 683, skul- le få säljas i EU. Detta stoppades i sista stund när den brittiske forskaren Arpad Pusztai gjorde horribla upptäckter när maj- sen provsmakades av försöksdjur.
”Det kan inte vara någon slump”, skrev han, ”att viktiga organ och blodsammansättningen hos genmajsuppfödda råttor visar på omfattande förändringar, jämfört med dem som ätit vanlig majs”. Undersökningar visar att om man ger råttor maj- sen orsakar det bland annat skador på lever, njurar, vita och röda blodkroppar och skadliga mängder blodsocker.
Miljöorganisationerna har emellertid inte fått tillgång till de cirka 1 000 sidor- na hemligstämplat materialet. Jordbruksverkets bedömning var att företagen skulle kunna lida ekonomisk skada vid ett utlämnande av detaljerade uppgifter.
– Jordbruksverkets förslag för odling av genmodifierade grödor innebär rysk roulette för bönderna, anser Jan Eksvärd, miljöchef hos Lantbrukarnas riksförbund.

GMO-tvångströjan
Samtidigt börjar storföretagen pumpa in stora pengar i kampanjer med syfte att framställa genmaten som ofarlig. Att handla ekologisk mat utmålas å andra sidan som ”strunt”.
Är det ”strunt” med gifter i maten? Besprutningsmedel i våra vattentäkter? Eller att plantagearbetare i Latinamerika får cancer och missbildade barn? Är det ”struntsaker” att antibiotikaresistenta bakterier sprids via dopade köttdjur som drivits med antibiotikautblandat foder? Ett ”Nej” känns logiskt för vanliga människor – men inom kapitalismen finns inget utrymme för logik.
Agrokemiföretagens inflytande växer i takt med profitjakten för att tillgodose ka- pitalisternas krav på större avkastning. Grödor modifieras och blir beroende av fö- retagens egna kemikalier. Om inte bönderna tillsätter företagets kemikalier blir ut- sädet sterilt. På så sätt utgör gentekniken en design för ökad kontroll.
Riskerna med att ogräs eller andra arter ”smittas” med de förändrade generna är inte bara stora utan också ett pågående faktum. Vem som helst inser egenskaper från genmodifierad potatis kommer att överföras till den ekologiska potatisen.

Förgiftade jordar
Ett av syftena med genmanipulering av växter är att de ska bli resistenta mot bekämpningsmedel som ska utrota ogräs, men om denna resistens överförs till ogräsen har den ekologiska balansen rubbats på ett kanske mycket allvarligt sätt. Det kan leda till både att odlingskapaciteten lång- siktigt raseras och att naturliga arter trängs undan. Om genmanipulerade organismer en gång har släppts lösa i naturen kan de inte kallas tillbaka.
Storföretagens sätt att bedriva jordbruk – intensivjordbruk – är en naturlig följd av kapitalismens monopolisering. Vinstpressen tvingar bönder att bortse från vad en jordareal klarar av, vilket har inneburit att nära en tredjedel av jordens åkerarealer är obrukbara, just på grund av de giftiga läckagen, konstgödslingen och att jorden inte tillåts ligga i träda.
Den omfattande användningen av konstgödsel och den ensidiga stråsädesodling- en innebär enorma kväveläckage och försurning av jorden. Som ett resultat minskar jordens naturliga mullhalt och mikrolivets förmåga att förse växterna med när- ing försämras. Rester av de kemiska bekämpningsmedlen finns kvar i maten och i jorden och förs vidare ut i både vatten- drag och grundvatten.
Användningen av bekämpningsmedel i det svenska lantbruket har ökat sedan EU-inträdet. De extremt giftiga bekämpningsmedlen Amitrol och Tiabendazol som tidigare varit förbjudna i Sverige, har legaliserats i hela EU–området. Amitrol är ett ogräsmedel som förbjöds redan 1972 i Sverige. Skälet var den höga cancerrisken och på senare tid har det uppmärksammats att det även ger upphov till fosterskador.
Ändå är den i aktivt bruk i 10 EU–länder och är endast ett exempel på hur ke- mikalieföretagen förhindrar konsumentupplysning. Konsumentupplysning är i många fall ett handelshinder enligt EU.

Superrationaliseringen
Under WTO:s piska har världens jordbruk superrationaliserats med förödande effekter. Länder går ifrån att vara nästan självförsörjande på viktiga jordbruksprodukter till att bli komplett utelämnade till och i praktiken vara beroende av en enda exportprodukt. I Brasilien har t ex sojan tagit över landskapen och tränger allt mer undan andra grödor.
År 2020 kommer Indonesien, Kina, Bangladesh, Filippinerna, Pakistan, Laos och Afghanistan att vara helt beroende av spannmålsimport, enligt IMF:s prognos.
Rationaliseringen sker på alla nivåer: globalt genom handelsavtal där länder och regioner blir maximiexportörer av allt mer begränsade produktsortiment, och lokalt där odling och djurhållning separeras och koncentreras. Separeringen innebär att det naturliga kretsloppet bryts och måste ersättas med besprutning och konstgödning. Koncentrationen innebär allt större enheter med djur, färre slakterier och längre transporter av djur och spannmål.

Planerad ekonomi
Hela utvecklingen är i längden oförenlig med ett hållbart jordbruk och en hälsoriktig matproduktion. Istället för att använda konstgödsel kan kretsloppet slutas genom naturlig gödsel från djuren på samma gård och att fler växter som kan binda ner kväve från luften odlas.
I stället för kemiska bekämpningsmedel använder flera ekologiska odlare olika växtföljder, ogräsharvning, radhackning och andra naturliga metoder för att komma tillrätta med ogräs, svampangrepp och skadeinsekter.
Om marknadens makt bröts skulle produktionen kunna decentraliseras inom ramen för en planerad ekonomi och anpassas efter behoven lokalt och efter vad naturen tål genom ekologiskt odlande.

Ett socialistiskt program för animalie-, agrokemi- och jordbruksindustrierna
> De största jordegendomarna och naturtillgångarna måste förstatligas för att garantera matsäkerhet och långsiktighet samt styras på en säker och ekologisk grundval av lantarbetare och jordbrukare.
> Jordbruket och djurenheterna måste återanpassas till ekologiska växelbruk med naturligt kretslopp för att minska besprutning, konstgödsling, samt garantera den biologiska mångfalden. En plan för decentralisering av djurenheterna behövs för att öka lokalt inflytande och kontroll, skapa större rörelseytor för djuren, minska transporterna och stoppa djurplågeriet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.