torsdag 17 december 2015

Skolan under högerns döda hand


Ständiga nedskärningar, stress och ökad arbetsbörda • 78 procent av tillfrågade lärare funderar ofta eller ibland på att sluta

Av Robert Bielecki

I takt med fortsatt högerpolitik fortsätter den svenska skolan att lida. Minskad likvärdighet, lärare som inte vill jobba i ”utsatta” områden och en allt sämre arbetsmiljö för såväl personal som elever är resultatet.
Ända sedan början av 1990-talet, när tre förödande reformer för den svenska skolan infördes, har elevernas resultat fallit, arbetsmiljön dalat och arbetsbördan på personalen mångdubblats. De tre reformerna som infördes var kommunaliseringen av skolan, det fria skolvalet och friskolereformen.

Det var Socialdemokraterna som med stöd av Vänsterpartiet drev igenom kommunaliseringen, som innebar att regeringen ej längre bar huvudansvaret för skolorna utan istället slussade över ansvaret till kommunerna och samtidigt försvårade för lärare att samordna landsomfattande protester och kamp.
Detta drevs igenom trots omfattande protester, strejker och kamp från lärare och fackföreningar, främst Lärarnas Riksförbund (LR). Bland annat genomfördes veckolånga strejker mot den planerade kommunaliseringen av skolan, eftersom man bland annat befarade att likvärdigheten skulle minska drastiskt.
Det går inte att säga annat än att LR fick rätt i sina farhågor, särskilt i kombination med det fria skolvalet och friskolereformen som infördes av den dåvarande högerregeringen år 1992.

I en rapport från Lärarnas tidning den 9 december visas hur lärare mer eller mindre flyr från skolor i så kallade ”socioekonomiskt utsatta områden”, det vill säga arbetarklassdominerade områden som exempelvis förorter. Sverige är ett av de länder där socioekonomiska faktorer har allra störst betydelse för huruvida en lärare söker sig till en skola eller ej, det vill säga att om det är i ett fattigare område söker de sig inte dit eftersom de vet hur lite resurser skolorna där har.
Professor i naturvetenskapernas didaktik och pedagogik, Anders Jakobsson vid Malmö högskola, uppger till Lärarnas tidning att det fria skolvalet ”har möjliggjort en ökad uppdelning mellan lågpresterande och högpresterande skolor”.

När det fria skolvalet och friskolereformen genomfördes innebar det flera saker: Privata aktörer fick möjligheter till att profitera, dränera och parasitera på välfärden, delvis finansierat av skattepengar som till ingens förvåning har slussats rakt ned till privata fickor i form av enorma vinstuttag för friskolekoncernerna. Varje elev blev dessutom värd en viss summa pengar i form av skolpengen.
Det blev början till en marknadskonkurrens mellan olika skolor: Att vinna över fler elever till skolor innebar mer pengar till ägarna. Det innebar också en ytterligare dränering av den kommunala skolan.

Allt fler elever går numera i friskolor, de allra flesta i riskkapitalbolagsägda friskolor. Det har inneburit en allt större segregering mellan kommunala skolor och friskolor. De allra flesta friskolor ligger heller inte i ”socioekonomiskt utsatta områden”, vilket medför att den åtråvärda skolpengen förflyttas från fattiga områden till rika områden.
Vidare väljer friskolor konsekvent bort ”besvärliga” barn och barn i behov av särskilt stöd, då dessa kostar mer pengar för skolorna (i form av stödpersonal och särskilda insatser) än övriga elever. Det visade bland annat ett uppmärksammat inslag av Uppdrag Granskning för något år sedan. Kommunala skolor måste däremot ta in och ta hand om alla elever. Detta innebär att likvärdigheten mellan olika skolor ytterligare går förlorat.

Och kontinuitet, långsiktighet samt trygghet är viktiga faktorer för vem som helst i arbetslivet såväl som i det privata livet. Detta slängs ut genom rutan när riskkapitalbolagen har som affärsidé att köpa upp verksamheter, ofta för en struntsumma i sammanhanget, inkassera enorma vinster under de få år de äger den och sedan sälja vidare för en än större vinst – för att inte tala om de friskolekoncerner som har gått i konkurs och strandsatt tiotusentals elever och lärare (se exemplet John Bauer hösten 2013).

Vad har allt detta lett till? Elever som reduceras till slit-­och-slängvaror i en allt mer parasitär och utsugande kapitalistisk marknad, en välfärd som blir till en marknad (och vem i sitt rätta sinnestillstånd kan tycka att vår gemensamma välfärd ska reduceras till en marknad?), dalande elevreslutat (se till exempel Pisaresultaten som har varit på stadig nedgång under en lång tid), extrem stress, press och arbetsbörda samt – återigen – skattepengar i privata fickor. Ett lagligt rån, godkänt av stat och kapital. Enligt boken Den stora omvandlingen går var femte välfärdskrona, betalad av vår skatt (104 miljarder kronor 2012), till privata företag. Hela 83 procent av dessa är aktiebolag.

Rättvisepartiet Socilaisternas tidning Offensiv har tidigare skrivit om alla de rapporter som påtalar lärare och elevers försämrade arbetsmiljö, psykiska hälsa och generella glädje. Bland annat har Arbetsmiljöverket, Skolverket och Lärarförbundet – med flera – gjort flera rapporter som påtalar detta. De allra flesta pekar dessutom ut de tre skolreformerna som huvudboven.

Nu har ännu en undersökning genomförts, denna gången från LR:s förbundstidning Skolvärlden den 10 december, som visar hur lärarna formligen går på knäna. 78 procent av de 1 100 lärare i undersökningen, varav tre fjärdedelar har varit verksamma i över elva år, funderar ofta eller ibland på att sluta.
89 procent svarar att de helt eller delvis känner sig stressade, 68 procent menar på att deras allt för höga arbetsbörda negativt påverkar elevernas resultat och 54 procent uppger att de inte har tid till att ge elever tillräckligt med stöd.

I takt med allt detta fortsätter högerpolitiken på en stadig och förödande kurs. Nedskärningar på personal och verksamhet har blivit till en dyster vardag för alla dem i skolorna, i kombination med allt färre fast anställda och ökad arbetsbörda på personalen. Regeringens skolsatning har lyst med sin frånvaro.

Svaret mot allt detta kan bara vara gemensam kamp av alla anställda inom välfärden, föräldrar, elever, fackligt aktiva och alla rättvisekämpar – för resurser till behoven, verkligt inflytande av personal och elever, mot vinster i välfärden med mera.

Facken måste mobilisera till gemensamma aktionsdagar och strejker tillsammans med gräsrötterna för en likvärdig skola för alla. ■

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.